Jag gjorde ett misstag när jag träffade dom första gången. Det fick jag reda på idag när dom knackade på min dörr för andra gången. Jag skulle aldrig ha tagit emot dom där 2 reklamtidningarna dom delar ut gratis. Så nu idag blev det 2 mot 1. Jag var helt ensam mot deras religösa tro. Pappa gick och satte i köket med mamma, jag visste att han hade ett öra i min religösa kamp som jag hade med dom två okända männen som var uppklädda i kostym. Jag sa klart och tydligt att jag var katolik och var medlem i den katolska kyrkan i Stockholm.

Inget ont mot dem här två männen och Jehovas vittnen, men jag tycker det är lite jobbigt för alla människor som behöver utsättas av Jehovas dörrknackning. Jag tror säkert att männen och kvinnorna försöker göra en god gärning, och det gör mig absolut ingenting... men att ständigt återkomma och knacka på samma dörr när man har sagt klart och tydligt -"nej tack det är bra, jag vill inte ha något!" Då måste dom väl förstå? - Ett nej är ett nej? eller hur var det? Kanske ett NEJ gäller bara när flickor håller på att bli våldtagna, då har man chans att säga "Nej jag vill inte".

Ett nej är ett nej eller hur?